Historien om Pieta B
Pieta B kom en dag för ca tre år sedan ner till Sussie i skåne. Jag fick ett samtal ifrån henne med en frågan om jag ville komma och provrida en storhäst som var väldigt stressad och arg.. Storhästen var Pieta B, ett stort gelderländer sto, med ett humör som hette duga, och brist av förtroende för människor. Inriden var hon men vid ridning var hon väldigt svår. Med svår menar jag då, en häst med huvudet upp i luften, stillastående galopp, stark som en oxe, och gick hon fram var det i full fart!
När jag skulle sätta mig upp på denna donnan, ville hon bara sparka ner mig, det var helt omöjligt att ställa sig på höger sida om henne för att kliva upp. Jag och sussie fick då byta taktik och valde att hoppa upp från vänster sida. Detta gjorde Pieta lite små chockad, så hon inte alls var med på vårat lilla knep.
Men när jag väl var uppe drog hon upp huvudet, och började "gallopera" framåt. Väl framme i paddoken kunde arbetet börja!
Vi fick börja med att visa henne att halt inte var något negativt. När vi i början skulle göra halt stod hon still i max en sekund, så vi fick börja med att be henne göra en lite halt, för att sedan be henne gå igen.
Detta gjorde jag genom att först visa mina avsikter genom min sits (tung sits, längre bak i sadeln), sedan med mina lår (som klämdes runt pieta så hårt jag kunde) sedan mina vader och fötter ( fram med fot och vad), lyssnade hon inte på dessa tre steg, tog jag till tygeln i ett bestämt tag som höll där tills att hon gjorde halt, när halten var gjord, slappnade jag av i vartenda muskel och släpper tyglarna. Detta gjorde att hon fick fyra olika val, och eftersom att hästar är smarta djur valde hon till sist den enkla vägen, genom att lyssna direkt på den första hjälpen: min sits!
Efter ca tre-fyra dagar hade hon börjat förstå det sköna med att stå still: det var ju avkopplande, ingen som krävde något alls.
Samtidigt var målet även att få henne att sänka huvudet till en låg nivå. detta gjordes även med hjälp av tryck: jag höll tyglarna hårt nedåt för att få ner huvudet, så fort hon sänkte sig släpptes mitt tryck från tygel, så att hon lätt kunde förstå när hon gjorde rätt och fel! Detta tog ett ridpass, sedan fattade hon vinken, och sedan var repetionerna igång.
Allt handlar om eftergift!
Idag tre år senare har hon tävlat hoppning upp till 120, och jag kan rida henne utan tygel och sadel i alla gångarter! Hon har idag ett fint litet föl, och är lugn och njuter av livet!
När jag skulle sätta mig upp på denna donnan, ville hon bara sparka ner mig, det var helt omöjligt att ställa sig på höger sida om henne för att kliva upp. Jag och sussie fick då byta taktik och valde att hoppa upp från vänster sida. Detta gjorde Pieta lite små chockad, så hon inte alls var med på vårat lilla knep.
Men när jag väl var uppe drog hon upp huvudet, och började "gallopera" framåt. Väl framme i paddoken kunde arbetet börja!
Vi fick börja med att visa henne att halt inte var något negativt. När vi i början skulle göra halt stod hon still i max en sekund, så vi fick börja med att be henne göra en lite halt, för att sedan be henne gå igen.
Detta gjorde jag genom att först visa mina avsikter genom min sits (tung sits, längre bak i sadeln), sedan med mina lår (som klämdes runt pieta så hårt jag kunde) sedan mina vader och fötter ( fram med fot och vad), lyssnade hon inte på dessa tre steg, tog jag till tygeln i ett bestämt tag som höll där tills att hon gjorde halt, när halten var gjord, slappnade jag av i vartenda muskel och släpper tyglarna. Detta gjorde att hon fick fyra olika val, och eftersom att hästar är smarta djur valde hon till sist den enkla vägen, genom att lyssna direkt på den första hjälpen: min sits!
Efter ca tre-fyra dagar hade hon börjat förstå det sköna med att stå still: det var ju avkopplande, ingen som krävde något alls.
Samtidigt var målet även att få henne att sänka huvudet till en låg nivå. detta gjordes även med hjälp av tryck: jag höll tyglarna hårt nedåt för att få ner huvudet, så fort hon sänkte sig släpptes mitt tryck från tygel, så att hon lätt kunde förstå när hon gjorde rätt och fel! Detta tog ett ridpass, sedan fattade hon vinken, och sedan var repetionerna igång.
Allt handlar om eftergift!
Idag tre år senare har hon tävlat hoppning upp till 120, och jag kan rida henne utan tygel och sadel i alla gångarter! Hon har idag ett fint litet föl, och är lugn och njuter av livet!
Kommentarer
Trackback
